Varför är det nästan alltid katten som ryker först?

Allt för ofta ser jag att katten omplaceras för att den inte fungerar med familjens nya hund. Eller att katten omplaceras för att man ska få barn eller flytta. Men varför är det nästan alltid katten som ryker först?
Okej jag förstår att man inte kan omplacera sitt barn men bara för att man ska få barn är det ingen anledning att omplacera sin katt.
Men där här med att man har katt och sen skaffar hund och dom inte fungerar ihop. Varför ser jag det så ofta att det är katten som får flytta fast den fanns där först? Älskar man inte sin katt? Förstår så klart att det är vidrigt jobbigt att behöva lämna tillbaka eller omplacera sin hund. Men det borde vara ännu jobbigare att omplacera sin katt som man haft längre och hunnit bygga ännu mer relation med. Kom nu inte och säg att katter inte tyr sig lika mycket till oss människor för det gör dom om man visar kärlek till dom. Har både katter och hund och jag kan lugnt säga att alla fyra katter visar lika mycket kärlek som vår hund.

Varför tror du det är så att katten är den som oftast får flytta fast den fanns där först?




Varför läser man inte på innan ett hundköp?

Det undrar jag ibland, varför läser man inte på innan ett hundköp. Läste en diskussion om rasen cane corso som min Dominus är, där en cane corso beskrevs som världens snällaste, skulle aldrig göra något mot någon, älskar allt och alla, som en labbe osv. Det visade sig att denna cane corson var en valp. Valpar är ofta snälla och kan ta till fjäsk som uppfattas som världens gladaste hund. Har läst detta ganska ofta där folk med unga cane corso beskriver dom som världens snällaste som aldrig skulle göra en fluga förnär och så tror nya valpköpare som heller inte läser på att det är så rasen är.

Dominus med sin moster som han älskar högt

Nu är så klart alla hundar individer och det finns cane corso som knappt har någon skärpa och det finns individer inom raser som inte är avlade för att vakta som vaktar stenhårt. Men man får inte glömma att cane corso är avlade i generationer för att vakta sin gård och familj. En cane corso är en stor hund som kan göra en enorm skada om den försvarar och går till bett. Sett siffror på att en cane corso har bland dom värre betten när man mätt bitstyrka. Jämförelsevis så har en pitbull bitstyrka på 235 PSI medans en cane corso har bitstyrka på hela 700 PSI. Är man inte medveten om den skärpa dom kan besitta så tror jag man kan få en chock när hunden blir äldre och börjar vakta.

Men med familjen är dom så klart goa och mysiga. Så länge Dominus har ramar så är han en gosenalle med familjen. Har visar en enorm kärlek för dom han räknar som sin flock medans han generellt sett inte har särskilt mycket till övers för okända människor.

Jag säger inte att min Dominus är den tuffaste cane corson som finns för det är han inte men skärpa finns det och av det han visat så är jag rätt säker på att han skulle försvara oss i familjen vid eventuellt angrepp. Jag märker nu när han börjar närma sig tre års ålder att han blivit mer reserverad mot människor han inte känner och han har ett större allvar när han vaktar. Han slipper generellt sett hälsa på främmande människor för det är sällan han faktiskt vill det. Kommer det in någon ny person som vi umgås med så introducerar vi den personen på rätt sätt och då fungerar det bra.

Men skaffar man en cane corso så är det viktigt att förstå att du kan få en individ med stor skärpa som tex inte tvekar att klippa en mindre hund som den uppfattar som hot eller faktiskt bita någon man känner som beter sig på ett för hunden hotfullt sätt. En sund cane corso brukar visserligen inte ta till bett det första den gör men det finns ju personer som inte förstår när hunden varnar. En hund som väger ca 50 kg och som kommer med fart och motar iväg folk med sin kropp, kan göra tillräckligt stor skada. Det kräver ett visst ansvar att ha en hund med sån enorm styrka och skärpa som en cane corso kan besitta.

Vad tycker du, blir hunden vad man gör den till eller behöver man faktiskt ta hänsyn till även genetiska aspekter?